17 december 2010
Ålen behöver en chans i julklapp
Snart sätter sig många av oss vid julborden. De flesta har förstått att vid alla läckra rätter på bordet så hör inte ålen hemma. Denna uråldriga fisk är akut utrotningshotad och att äta den är att bidra till att den försvinner för alltid.
Trots det serveras det fortfarande ål på restauranger och säljs i matbutiker. Greenpeace volontärer har nu i december gått till restauranger och matbutiker i flera städer runt om i Sverige. De har informerat personal och ägare om ålens utsatta situation och frågat om de säljer eller serverar ål. De flesta har redan insett vansinnet i att servera ål och gör inte det. De som fortfarande säljer ål kan i de flesta fall tänka sig att sluta när de inser vilket dåligt skick populationen är i.
Mängden ung ål, glasål, som kommer till Europa från lekområdena i Sargassohavet, har minskat med 99 procent jämfört med 1970-talet. Det är den ålen som ska växa upp, vandra till sötvatten och växa sig stor för att sedan kunna återvända till de fjärran lekområdena för att leka och producera nya ungar. Den främsta orsaken till minskningen av mängden ål är fisket, enligt forskarna i internationella havsforskningsrådet ICES. De har länge rekommenderat minskat fiske på den europeiska ålen och nu går de ännu längre: All åldödlighet orsakad av människan ska minska till så nära noll som möjligt. De pekar ut Sverige, i en nyligen utkommen rapport, som ett EU-land där försöken att minska fisket har gett minst resultat på mängden fångad ål. Sverige är dessutom ett av de länder i Europa som fiskar mest ål.
Det rimmar oerhört illa med regeringens försäkringar att de arbetar för ett hållbart och långsiktigt fiske. Fiskeriverket har föreslagit en del inskränkningar i ålfisket, men det är inte tillräckligt. Fisket efter ål i svenska vatten måste upphöra om ålen inte ska utrotas. Andra länder, som Norge och Irland, har redan stoppat ålfisket i sina vatten och det är vår jordbruksminister Eskil Erlandsson som genast måste stoppa ålfisket i Sverige. Den europeiska ålen har redan förts till randen av utrotning på grund av hänsynslöst fiske och en kaosartad europeisk fiskeripolitik.
Eskil Erlandsson, ge ålen en chans till överlevnad i julklapp, stoppa ålfisket!
/ Therese Jacobson
29 november 2010
Djuphavsarter brickor i politiskt spel
Idag samlas EU:s fiskeriministrar för att bestämma ödet för arter som lever på de stora djupen i Nordostatlanten. Det handlar om de närmaste två årens fiskekvoter för Nordostatlantens djuphavsarter, vilket kanske inte låter så akut. Men för de här arterna och ekosystemen handlar det om överlevnad.
Dessa djur växer långsamt, fortplantar sig sent och blir mycket gamla. Kunskapen om djuphavsfiskar och de ekosystem de lever i är liten, vilket gör det omöjligt att bedöma hur de klarar påfrestningar från det allt effektivare och mer urskiljningslösa fisket. Trots detta vill europeiska yrkesfiskare fortsätta fiska upp dessa känsliga arter. Det är att riskera djurens hela existens! EU:s vetenskapliga råd, ICES, som rekommenderar hur mycket fiske man kan bedriva i Europa, säger att om vi fiskar för mycket på djuphavsarterna är risken stor att de faktiskt försvinner.
Vissa europeiska länder, som Spanien, Frankrike och Italien kommer troligtvis att försöka stoppa alla ambitioner att skapa ett hållbart och långsiktigt fiske. Som så ofta förut går kortsiktiga vinster för ländernas monstruösa fiskeflottor före ett långsiktigt skydd för fiskar och ekosystem. Exempel på att det redan sker såg vi i förhandlingarna om kvoter för den akut hotade blåfenade tonfisken, liksom med försöken att rädda ålen. Där motarbetar det glasålsfiskande Frankrike alla initiativ att med stopp eller begränsningar av fiskekvoter försöka rädda den ynka procent som återstår av ålens tidigare population ( www.artdata.slu.se ). Andra länder, till exempel Danmark, har sagt sig vilja använda förhandlingarna i ett kohandelsspel för att senare få vad de vill ha.
Sverige har inför mötet idag visat en god vilja att skydda djuphavsarterna och inte tillåta ett ohållbart fiske. Det är därför oerhört viktigt att de inte sitter tysta och låter andra länder hålla i taktpinnen. Sveriges jordbruksminister, Eskil Erlandsson, måste stå upp för dessa havens urtidsdjur som annars kan försvinna för alltid. Allt fiske på djuphavsarter bör stoppas åtminstone tills vi har vetenskaplig grund för att de klarar av det.
Greenpeace har tillsammans med andra miljöorganisationer tagit fram ett underlag inför förhandlingarna som beskriver mer om hur känsliga djuphavsarterna är och vad fiskeministrarna bör göra för att skydda dem. Läs mer.
/ Therese Jacobson, ekotoxikolog och ansvarig för havsmiljöfrågor på Greenpeace
25 juli 2010
Olja, Corexit och döda djur, Arktis nästa?
Nu är de sista dagarna i USA till ända och vi har haft det minst sagt hektiskt. Vi har fortsatt att längs stränderna och via båt försöka uppmärksamma olja där saneringsarbetet lyser med sin frånvaro. Vi har också med banderoller visat att skadan redan är skedd och att vi behöver en energirevolution som för oss bort ifrån fossila bränslen och mot förnybara energikällor. För den enda vägen att förhindra att katastrofer som den som nu har drabbat Mexikanska golfen händer igen är att avstå från att utvinna olja där riskerna är för stora, som ny djuphavsborrning och borrning i Arktis. Här i Mexikanska golfen finns redan oljan, på stränderna som ser så vita och rena ut (trots en hel del tjärbollar) är det så mycket giftiga oljekemikalier att människor inte får bada. Och om människor inte ens ska doppa sig en liten stund inser man ju att de organismer som lever i den här kemikaliesoppan inte kommer därifrån utan skadliga effekter. Det är så mycket av lösningsmedlet Corexit som har använts att det är en stor mängd olja som är löst i små droppar och stannar kvar i vattenmassan. Där kan de komma in i födokedjan via små djur som äter upp dem och via andningsvägarna och skinnet på större djur. Vilka långtidseffekter det har på djuren vet man inte, men i laboratorieförsök har man sett att de leder till andningssvårigheter, cancer, missbildade ungar och skador på immunsystemet. Oljan kan också förstöra de levnadsmiljöer som många av djuren här lever i. Mangroveträsken innehåller ett mycket rikt djurliv och de är också mycket känsliga för olja, likaså gräset i våtmarkerna som vi har sett är täckta av olja i den nationalpark där vi var långt ifrån det intensiva saneringsarbete som sker vid turiststränderna. De organismer som har visat sig vara mest känsliga för lösningsmedel och upplöst olja är koraller som vid mycket små halter får skador på larverna och även en snabb nedbrytning av vävnaderna. Genom att använda så mycket av lösningsmedlet Corexit (mer än 7 miljoner liter) har man kanske offrat dessa unika ekosystem.
Jag åker härifrån med en känsla av att ha upplevt hur otroligt illa det kan gå när vi människor tar stora risker för att tjäna oljepengar utan att vara det minsta förberedda på de förödande ekologiska konsekvenserna när det går fel. Jag hoppas att jag har kunnat vara en liten del i arbetet för att hjälpa till här i Mexikanska golfen, men också att jag kan vara med och förhindra att vi människor genom regeringar och företag tar sådana här katastrofala beslut igen. Just nu utforskar de stora oljebolagen hur de ska kunna komma åt oljan i Arktis. De har inga förberedelser för stora oljeutsläpp, för enligt dem är risken för stora oljeutsläpp så små att man inte behöver ta hänsyn till dem. Det är naturligtvis helt oacceptabelt!
/Therese
20 juli 2010
Havssköldpaddor dör på grund av oljeutsläppet
Idag har vi varit på ett forsknings- och räddningscenter för sköldpaddor och marina däggdjur, The intstitute for marine mammals studies, http://www.imms.org/. Det ligger i Mississippi och de har redan fått in en mängd döda och nedoljade sköldpaddor och delfiner.
I den Mexikanska golfen finns fem av världens sju arter av havssköldpaddor och de är alla hotade eller starkt hotade av utrotning. Mitt i det område utanför kusten till delstaterna Louisiana, Mississippi och Alabama, som kännetecknas av olika typer av våtmarker med ett helt unikt djurliv, har oljan vällt in i flera månaders tid. På grund av det har nästan hittills 470 av dessa hotade sköldpaddor hittats döda, och det är enligt forskarna här bara en bråkdel av det riktiga antalet eftersom de största ytorna där de här djuren lever i stort sett är helt oåtkomliga. Det innebär att man inte hittar och räknar de döda och skadade djuren. Sköldpaddorna dör av direktkontakt med oljan, men också på grund av att de flyr från oljeförorenat vatten in mot kusterna. Den sköldpaddsart, Kemp's Ridley, som hittills har varit den art varav flest djur har hittats döda tvingas ihop längs kusten vilket leder till att de biter ihjäl varandra, de har nämligen ett mycket starkt revirbehov. Eftersom de också kommer närmare kusten har många skadats av fisket innan det stängdes. Dessa effekter beror på oljan, men kommer aldrig att kunna bevisas genom giftanalyser på djuren och oljeindustrin kommer aldrig att kunna ställas till svars för dem. På räddningscentret försöker man ta hand om de levande och ofta oljeindränkta sköldpaddor som har hittats i naturen, problemet är bara att när de släpps fria, även om de släpps långt från dessa kuster, tar de sig tillbaka till den miljö de känner och hamnar återigen i den olja som fortfarande är mycket långt ifrån bortsanerad. Effekterna på sköldpaddorna kommer att vara kvar i många, många år framöver.
Medan oljan skördar fler och fler offer i naturen har BP nu fått nya problem med den hätta som tillfälligt har hållit källan stängd sedan i torsdags. Trots att trycket fortfarande är betydligt lägre än den nivå som skulle visa att olja inte tar sig ut någon annanstans, så läcker det nu både olja och metangas ur hättan och ur havsbotten en bit ifrån källan. Vad det här innebär är det ingen som vet, men BP tänker med tillåtelse från de amerikanska myndigheterna, fortsätta testa med källan stängd. Det är så mycket fram och tillbaka med tester och hättor och så vidare att fokus nästan försvunnit från det stora problemet, på grund av att BP och andra oljebolag har borrat efter olja på platser där de inte kan hantera olyckor har olja flödat ut i Mexikanska golfen i tre månader nu och fortfarande finns ingen permanent försegling på plats. För oljeindustrin går det inte att via tekniska lösningar komma runt det faktum att de är ansvariga för en av de största miljökatastroferna i USA:s och oljeindustrins historia, vilken kommer att få konsekvenser för växt-och djurlivet här i många år framöver. Det enda positiva som kan komma ur det här är att vi lär oss någonting och ställer om från fossila bränslen och mot förnybara energikällor.
17 juli 2010
Oljan finns överallt
Therese
Hanne
Nu har vi dragit vidare från New Orleans i Louisiana till den lilla kuststaden Gulfport i Mississippi. Vi fortsätter ta oss ut med båt och längs stränderna för att studera var oljan är och hur den påverkar växt- och djurlivet. Vad vi ser är att oljan finns överallt. Dels den tjocka oljan som visas på bilder över hela världen, men också olja i andra former. Den syns som ett skimmer på vattenytan och som små rödaktiga droppar som flyter runt i hela vattenmassan. På ett sätt känns det nästan läskigare än den tjocka oljan. För det finns inga fartyg eller saneringsarbetare som tar hand om de små oljedropparna. En del av dem bryts ner av små mikroorganismer i vattnet, man andra tas upp av växter och djur och kommer in i födokedjan och ger gifteffekter både på kort och på lång sikt. Därför är det så hjärtskärande när vi ser fiskar och delfiner simma runt i det förorenade vattnet bland oljedropparna och bredvid flytspärrar som är helt svart av olja.
Experter vi har talat med här betonar att skulle något liknande hända i Arktis, vore det ett skräckscenario. Det kalla vattnet i Arktis gör att oljan bryts ner mycket långsammare och fortsätter att påverka de redan känsliga djuren i Arktis långt efter att olyckan skett. Under sommaren kommer många miljoner fåglar till Arktis och om de hamnar mitt i en oljekatastrof som den vi nu upplever i Mexikanska golfen så kommer det att påverka flyttfåglar från stora delar av världen. För att inte tala om svårigheterna med att få dit saneringsfartyg och saneringsarbetare för att försöka få upp i alla fall en del av oljan. Då känns det ju helt vansinnigt att Sverige är med och bidrar till oljeprospekteringen i Arktis. Vi skickar upp svenska statens isbrytare som kan hjälpa oljebolagens prospektering och svenska företag kommer sättandes med oljeriggar. Sverige, vare sig det är Alliansen eller den rödgröna oppositionen som sitter i regeringsställning, måste arbeta för att skydda Arktis i praktiken istället för att prata vackert och sedan cyniskt riskera hela ekosystemet för att få tag i oljepengarna.
/Therese
16 juli 2010
Kanske har läckan stoppats, men inte problemen
Oljan har läckt ut i Mexikanska golfen i mer än åttio dagar och kanske har BP nu tillfälligt stoppat den i väntan på den permanenta lösningen. De har satt på en ny hätta som ska klara ett par dagars tester innan någon vågar säga att det inte längre kommer ut mer olja i vattnet. Det är en bra nyhet och en vi har väntat alldeles för länge på, den dåliga är att det är otroligt mycket arbete kvar.
Idag var vi ute på vattnet och såg så många nedoljade pelikaner. Särskilt en fågel kommer jag aldrig att kunna glömma. Den kämpade förgäves för att lyfta från vattenytan, men plumsade gång på gång tillbaka. Det är en typisk effekt av olja i fjäderdräkten. Fjädrarna förlorar sin struktur och fågeln kan inte flyga. Utsikterna för denna utsatta fågel är inte goda, men de kan bli bättre om den får komma till ett fågelcenter. På Fort Jackson Bird Rehabilitation Center i Louisiana tar de hand om hundratals nedoljade fåglar. De tvättar och sköter om dem tills de är tillräckligt starka för att kunna släppas ut igen. Då körs de till andra delstater som Texas eller Georgia för att inte direkt hamna tillbaka i oljan igen. På centret fanns pelikaner, skrattmåsungar, tärnor och skedstorkar som alla väntade på behandling eller vilade ut efter den.
Chefen för räddningscentret, Jay Holcomb, berättade för oss att den stora oron nu är att migrationssäsongen har startat och de närmaste månaderna kommer hundratusentals fåglar av många olika arter till området för att äta upp sig inför flytten söderut. De löper stor risk att bli nedsmutsade av oljan och även äta mat som innehåller mycket olja vilket innebär att många fler fåglar än idag kan bli påverkade. De som får olja i fjäderdräkten riskerar att frysa eller svälta ihjäl på grund av att fjädrarna förlorar sin funktion både för isolering och för flygning. De som får i sig mycket olja genom födan riskerar istället lever- och njurskador, sämre immunförsvar och dålig fortplantning.
Utöver nästan 2000 fåglar, har 450 sköldpaddor, 59 delfiner och en Kaskelottval hittats döda sedan det massiva oljeutsläppet startade och siffrorna bedöms öka rejält innan vi ser slutet på den pågående katastrofen. Det här visar med all önskvärd tydlighet vilka enorma risker det innebär att borra efter olja på djup där vi varken har kunskap eller teknik för att kunna förhindra eller hantera olyckor av det här slaget. Det enda sättet att förhindra att den här typen av olycka händer igen är att förbjuda djuphavsborrning!
/Therese
12 juli 2010
På väg till USA
Nu är allt bestämt och klart. Jag och min danska kollega Hanne ska i morgon åka till oljeutsläppets USA och ansluta det Greenpeace-gäng som redan är där. Vi åker dit för att hjälpa till och även för att ta del av den expertis och erfarenhet som finns där nu.
För tänk den otänkbara tanken om det här skulle vara i Sverige. Om det var Gotska sandöns vita och oändligt vackra stränder som smetades ner av tjock, svart olja. Om det var här som semesterfirare inte vågade bada av rädsla för de gifter som lösts sig i vattnet. Om det var här som döda sjöfåglar och sälar guppade på ytan av oljebältet och fisken blev än mer fylld av gift än idag. Vi har ingen djuphavsborrning efter olja i Östersjön (vårt innanhav är i de här sammanhangen mycket grunt), men vi har en mycket stor transport av olja från Finska viken och ut via Östersjön. Detta är dessutom en transport som kraftigt har ökat de senaste åren. Historien visar att transport av olja på vatten är allt annat än säkert, minns Exxon Valdez och Prestige för att bara nämna ett par. Så det som känns så avlägset, ett stort oljeutsläpp i Östersjön, kanske inte är så avlägset ändå.
Dessutom, medan oljan ostoppad väller upp ur djupet av Mexikanska golfen pågår en hetsig oljeprospektering i Arktis. Om en olycka som den i Mexikanska golfen skulle inträffa i Arktis finns mycket små möjligheter att rädda växt- och djurlivet från omfattande skador. Inte nog med att det praktiskt skulle vara mycket svårare att ta upp oljan, den bryts dessutom ner mycket långsammare än i varma vatten. Vi vet så lite om den Arktiska biologin och att utsätta den för de stora risker djuphavsborrning innebär är mer än oansvarigt, det är att balansera på kanten till katastrof.
/Therese
