Aktionens första dag fick vi hård negativ kritik i estnisk media och kustbevakningen såg oss som ett gäng hippies som ställde till oreda. Den andra dagen ändrades allt. De första två blev tagna av polisen på morgonen och hölls i en byggnad i hamnen. Kustbevakningen var ombord for att prata med kaptenen. Jag och Tannie stod på standby.

Spänningen i luften var påtaglig. Sjöräddningens rib och kusbevakningens båt som cirkulerade skeppet visste inte vad de skulle forvänta sig, men att något skulle ske var oundvikligt. Deras uppmärksamhet var riktad mot samtalet med kaptenen och under detta bestämde vi oss för att ta chansen. På två minuter var den lilla gummibåten Novi i vattnet och Tannie och jag öppnade luckorna i skeppets akter samtidigt som hon svängde runt hörnet för att plocka upp oss. Vi hoppade i, ignorerade stegen som fanns där for att underlätta. Lämnade skeppet som snabbt försvann bakom oss.

Fem sekunder senare var Tannie på väg upp för pirens stege och jag efter henne. Vi sprang den korta sträckan over bron till Probo Koalas för där hon låg förtöjd med fyra rep vid kajen. Ingen var där. Jag tog min kuhale och fäste den runt ett av dem och sedan lade jag mig på rygg och började klättra upp för repet. Det var väldigt tungt. Min väska, som innehöll vatten, ett rep och lite extra kläder tyngde ned mig. Jag fick väldigt snabbt mjölksyra, men lyckades ändå ta mig tillrackligt långt ut på repet för att ingen skulle kunna nå mig från kajen. Jag bestämde mig för att vila och sedan klättra vidare. Försökte se hur det gick för Tannie och i ögonvrån såg jag då besättningen som iakttog oss från Sunrise som låg och blockerade Probo Koala en liten bit utanför hamnområdet.

Väldigt snart var kajen full av människor. Poliser och väktare. Och sjöräddningen och kustbevakningen var under oss med sina båtar. Vi hängde två meter ovanför vattnet och de kunde inte nå oss, men plötsligt sjönk vi snabbt. Koalas besättning hade sänkt ned linorna vi hängde på och Tannie var redan i vattnet. Jag förberedde mig på att bli genomblöt av smutsigt hamnvatten, men det hände inte. Min kuhale greppade om repet och jag var för nära kajkanten för att nå vattenytan. Jag höll upp min banderoll mot Koalas besättning som leende tittade ned på mig. Jag log tillbaka.

Det tog en halvtimme innan Tannie och jag satt i kustbevakningens båt på väg mot land. En kort insats, men med facit i hand tror jag att den var nödvändig for att situationen skulle vändas till vår fördel. Det var urladdningen alla väntat på. Och ännu viktigare, polisen, människorna som jobbade i hamnen och media fick ett ansikte på oss. Vi fick förklara oss, varför vi var där och varför vi tyckte att det var värt allt. De fick möta oss och se att vi är både mänskliga, eftertänksamma och vänliga. Efter ett långt samtal med en polisman och översättare fick Tannie och jag åka tillbaka till skeppet utan böter eller påföljder, men med en vädjan om att inte göra om det. Vi lovade ingenting, men bemötte dem med respekt och förståelse for att de måste göra sitt jobb.

Efter detta behandlades vi som kungar, utan att överdriva för mycket. Sunrise fick obehindrat fortsätta sin blockad av Probo Koala. Kustbevakningen som besökte oss då och då log mot oss och vinkade från sin båt. Allt arbete som kontoren i Amsterdam och Frankrike och vårt team i land lagt ned dag och natt under dessa dagar lönade sig med råge. Utredningen vi krävt sattes igång ombord på Koala och den tredje dagen besöktes Sunrise av EU:s miljökommissionär. Vid det laget hade vi fått en plats vid kajen och kunde spana mot Koala på andra sidan hamnen där hon låg med hela sidan täckt av texten "EU TOXIC CRIME SCENE". Ministern Stavros Dimas tackade uttryckligen Greenpeace för vårt arbete.

När alla besökare lämnat Sunrise och det lugnat ned sig informerade polisen oss om att tester de genomfört på Koalas besättning visade att de hade 60 % mer gifter än normalt i sitt blod. Det råder ingen tvekan om att det vi gjorde i Paldiski var värt allt.

- Karin