Jag tog fram min anteckningsbok och sedan satt vi i två timmar och tecknade det vi ville säga. Han berättade att han jobbar med att renovera bilar i Sverige. Han är där i tre månader, hemma i Polen i två veckor, i Sverige tre månader och så vidare. På de tre månaderna tjänar han 6000 kr. På de tre månaderna i Polen hade han tjänat 4000 kr.

Det var märkligt att bli lämnad på kajen i Gdynia och se Sunrise försvinna till havs. Sorgligt. Men i taxin på väg till färjan log jag ändå av glädje över att vara ensam i ett land där ingen förstår vad jag säger. Resandets tjusning. Jag passerade resten av Gdynias hamn. Höga pelare av containrar i olika färger överallt. Stora, stora lastfartyg som lossar och lastar med hjälp av enorma kranar. Och allting täckt av ett ljust dis som gör att man bara anar konturerna två kilometer bort.

Efter tolv timmars resande var jag framme i Ystad där Sebastian väntade med båten. Vi lämnade Sverige for att styra mot Bornholm där Sunrise låg för ankar. Det tog inte mer än en kvart innan tjock dimma hade lagt sig över vattnet. Vid det laget följde vi fortfarande Skånes kust, men vi skulle mycket snart vara ute i farleden där lastfartyg och färjor går. Vi var tvungna att korsa den. Sikten blev sämre och det började regna. Utan något att styra efter hade vi bara var GPS att lite på. Sebastian frågade om jag hade extra batterier. Det hade jag inte. Jag undrade om det skulle bli storm och tänkte på de två männen i boken jag läser. Ensamma i de peruanska bergen när en av dem bryter benet. Men om det hade varit storm på vag hade Sunrise varnat oss. Vi närmade oss farleden. Jag svepte med blicken mot norr genom dimman for att kunna upptäcka skuggor som närmade sig. Jag spetsade öronen och lyssnade efter varningssignaler från fartyg omkring oss. Jag hörde ingenting utom vår egen motor.

Så ljusnade det och solen pressade sig igenom dimman bakom oss. Vattnen såg ut som kvicksilver i det dämpade ljuset. Det var fortfarande mycket disigt och grått framfor oss. Vi stannade till för att ta en titt på sjökortet och stämma av vår position på GPS:en. Vi hade passerat första delen av farleden. Nu kommer skeppen från söder istället. Då hörde jag en signal. Ganska långt bort. Sebastian styrde oss framåt och jag började ana ett fartyg snett framfor oss. Jag pekar med hela handen och Sebastian har sett det. Då lättar dimman och havet ligger öppet runtomkring oss. Jag kör sista biten till Bornholm medan Sebastian anropar Sunrise for att få veta var hon ligger. På vägen ser vi en trålare.

Det känns som att komma hem när vi närmar oss. Besättningen tar emot oss och middagen ar färdig.

- Karin