13 September 2006
Landsjuka och sjögräs
Solen slutar aldrig skina. Och motorn slutar aldrig gå. Nästan. Men i helgen gick vi faktiskt iland på Bornholm. Jag blev illamående och yr. Landsjuka. Det får man när man varit ombord länge. Vi har bara varit ombord i drygt en vecka, men det känns redan som en månad. Dygnen måste vara dubbelt så långa. Men det är inte för att det är tråkigt, utan för att det är roligt. Att lära kanna de ombord går väldigt fort när man lever så nära varandra. Och det kanske är det som gör det.På film känns det overkligt när människor blir förälskade efter en dag, och man tänker "fasiken, vad overkligt att de blir kära efter bara en dag", men när man umgås intensivt går allting så väldigt fort. Men jag vet, jag är i smekmånadsperioden nu. När man lär kanna alla och är nyfiken på vilka de är. Snart kommer en period av konflikter, åtminstone med några.
For det mesta knackar jag rost. De har en väldigt bra maskin har på båten. Den ser ut som en borr, men där själva borren skulle sitta finns istället stålstavar som vibrerar och knackar bort färgen och rosten, så att man kan slipa och måla igen. Mina armar är ömma av vibrationer och märkliga stallningar. Craig, var bosun [reds.adm: båtsman, ansvarig för underhållet av fartyget], har en lång lista med uppdrag, och den fylls ständigt på. Fyller mina dagar med arbete.
Vi passerar många bojar som visar var näten ligger. Vissa av fiskarna säger att det är gott om fisk, andra att det är ont om den. Vi pratade med några fiskare på en polsk båt. På frågan vad de fiskar, fnös de bara och svarade "Vi fiskar sjögras". Deras nät var fyllda av brun sörja.
Bli Ocean Defender
Gör något idag!


